Charolais rasens tidiga historia.

När den allra första vita kalven som kan betraktas vara anfader till Charolaisrasen är höljt i historiens dunkel. Det finns spekulationer om att Rommarna introducerade vita nötkreatur Europa genom sina erövringståg. De tidigaste tecknen dateras till 878 e.k. Det skrivs i ett kungabrev på keltiska om "Villa Boqenis" som betyder "Vita ungdjurets villa".

De därpå följande århundradena präglades av stridigheter mellan regioner och kungadömen med isolationism. En kärna av de vita djuren isolerades i regionen Charolles och Brionnaise i Frankrike. Under denna period utan tillförsel av nytt blod i isolation utvecklades en ren ätt av Charolais.

1772 återförenades Charolles-regionen med resten av Frankrike. Öppnandet av gränserna medgav nu att rasen och dess egenskaper kunde spridas. Rasen som tjänade som både dragare och köttras vann nu anseende att producera ett kvalitetskött.

Rasen delas

En grupp av djur, ägda av en Claude Mathieu flyttades till Nivernais-regionen 1773. Dessa djur skapade ett andra kärnområde för rasen i Frankrike. Konkurrens var hård om herraväldet och rivalitet uppstår så småningom mellan regionerna. Det blir så tufft att djuren i Claude Mathieus område fick namnet "Nivernais".

Resultatet blev konkurrens och förvirring. Trots att det var samma djur genetiskt gavs intrycket av att det vara två olika raser. Ytterligare förvirring blev det naturligtvis när två separata register etablerades. "Charolias-Nivernais Herd Book" och "Charolais Herd Book". Vilken som var först strider man naturligtvis om men det anses vara greve Charles de Bouuille i Nivernais som etablerade det första registret 1864.

En gemensam stambok

Två register medgav inte fritt flöde av genetiskt material eller marknadsföring av de "två" raserna Initiativ till sammanslagning av de två registren togs 1915. Efter fyra års förhandlingar blev så 1920 "Herd Book Charolais" den officiella. Samtidigt beslutade man att rasen skulle uppkallas efter sitt Charolles-ursprung - Charolais var "återfödd".

Att ansluta djur till "Herd Book Charolais" var inte det lättaste. Stamboken blev sluten 1920 och endast kalvar där båda föräldrarna tidigare var registrerade kunde införas i registret. Regida urvalskriterier existerade och följdes till sin bokstav. En kommitté från Herd Book Charolais skulle besikta kalven för att säkerställa att karaktären stämde med regelverket. Den minsta avvikelse medförde refusering. Vi ett års ålder genomfördes en ytterligare inspektion innan djuret slutgiltigt infördes i registret. På detta vis blev den registrerade populationen en exklusiv klubb.

Samtidigt med sammanslagningen av stamböckerna 1920 beslutade uppfödarna i Frankrike att det var dags att marknaadsföra djuren utanför Frankrike. Ett Exportsyndikat bildades "Le Syndicat Central d´Exportation de la Race Charollaise" 1922 exporterades de första 45 djuren till Brasilien och Uruguay. Andra länder som syndikatet gav sin ynnest var Algeriet, Argentina, Chile, Colombia, Cuba, Madagaskar Marocko, Spanien och Mexico.

Charolais i Sverige

Sedan lång tid tillbaka var det mjölkraserna som var den enda basen för nötköttproduktionen i Sverige. Mjölken var en vital del i folkhushållet. Under sommar och höst insamlad växtmateria omsattes genom kon till mjölk som förädlades och gav inkomster och livgivande animaliskt fett och protein genom de långa vintrarna.

Under 1900-talet startade ett genomtänkt avelsprogram med semin och kokontroll som gav en snabbt ökande avkastning per ko. Resultatet blev att antalet mjölkkor minskade för att balansera konsumtionsbehovet inom landet. Därmed minskade också basen för kött-produktionen. Ur detta uppstod så diskussionen att importera köttraser till Sverige. Den Skotska rasen Aberdeen Angus kom så till Sverige 1946 och 1952 kom de första Hereford-djuren in från England.

Erik Eklund på Stora Mölla läste i Lantmannen nr 44 1958 artikeln "Franska köttdjur lämpliga för Sverige". Stora Mölla, i Skåne, hade sedan mitten på 50-talet helt inriktat sig på köttproduktion baserad på korsningsavel mellan mjölkras och Hereford. Att importera djuren eller sperma från Frankrike visade sig helt omöjligt. Kungliga Veterinärstyrelsen vägrade tillstånd.

Sperma från Kanada

Genom förmedling av professor Sam Nordfeldt, Ultuna fick Eklund via Lantbruksförbundets försorg i mars 1959 en import av Charolaissperma från Kanada. Det slumpade sig så, att bergs-ingenjör Gunnar Edsrand på Bomansro, ovetandes varandra, erhöll sperma i samma sändning. Han hade vid ett besök i Kanada fått upp ögonen för rasen som funnits där sedan 1954.

Redan vid nyårshelgen samma år föddes tre Charolaiskorsningar på Stora Mölla och strax efter nyårshelgen ytterligare fyra. Resultaten överträffade förväntningarna vad gällde tillväxt. Det var också med glädje man konstaterade att Charolaisdjuren var lika goda betesdjur och lika lätthanterliga som Hereford-korsningarna. Man försökte nu åter importera åtminstone en tjur från Frankrike men åter blankt nej från Veterinärstyrelsen.

Djur från Danmark

I Danmark hade man däremot1960 lyckats få in 9 stycken tjurar och genom sina kontakter där blev godsägare Rosenöhrn-Lehn på Rössöholm den förste att äga ett renrasigt Charolaisdjur. Det var tjuren 622 Dago, en Querrelleur-son som 1961 kom till Sverige. Han stationerades på Nordvästra Skånes Seminstation i Åstorp

I oktober samma år fick Stora Mölla sin hett eftertraktade import av 6 hondjur och 2 tjurar. Detta efter 1½ år i Danmark, delvis i karantän. Med samma import följde även 3 kor varav en med kalv till Bomansro. Så på eftersommaren 1962 följde importen av Stora Möllas stamtjur Quinquina som fick stor betydelse för rasens utveckling i landet. Därmed var den renrasiga epoken i Sverige etablerad.

Direkt från Frankrike

Så 1968 kom då den första massiva importen till landet direkt från Farnkrike. Det var 70 kvigor och 5 tjurar som efter 6 månader i karantän i Sverige släpptes till ägarna Nynäs godsförvaltning, Nynäshamn och Bomansro egendom, Kävlinge.

Nu var isen bruten. Charolais goda egenskaper gjorde att efterfrågan på dessa djur var stor. Även slakteriorganisationerna såg deras företräden och 1969 kom då den största enskilda importen direkt från Frankrike genom Slakteriförbundets försorg. 200 Charolaisdjur fördelades efter ett halvår i karantän till ett 30-tal uppfödare i Syd och Mellansverige.

Under åren fram till 1990 förnyades avelsmaterialet genom import av tjurar från framförallt Danmark som hade och har intima affärskontakter med Franskt blod.